Vi kom tillbaka till Flen från Torrevieja i torsdags men sen dess har jag mest sovit. Vi är mycket lyckliga men vansinnigt trötta.
Ja, vad har hänt sen sist? Jo, vi åkte ner till Torre den 25 febr för att slutföra köpet av vårt lilla radhus i Torreta III (i den del som tidigare var urbanisationen Patricia - enl vad som står på skyltar). På eftermiddagen kör mäklaren oss ut för att titta på radhuset. Oerhört smutsigt invändigt och en massa bråte. Vi pratar allvar med mäklaren och säger att vi inte accepterar det snusket och att vi inte tänker betala städningen. Han lovar fixa. Vi tar in på Hotel Madrid - mycket trevligt. Nästa morgon möte på banken för att öppna bankkonto mm. Sedan umgänge med kusin och väninna. Bertil har vid det här laget fått sin hyrda elrullstol levererad till hotellet (av Miguel på "24 horas" - som vi rekommenderar). Vi tittar på sta´n, testar barer o restauranger medan vi väntar på att Lenmar ska få fatt i nödvändiga papper för NIE-nummeransökan. Nehej, det går inte oavsett hur tidigt våra vänner på gestorían är på plats för att få pappren. Ena dagen delas 50 nummer ut och nästa dag bara 20!
Vi känner att vi inte tittat färdigt på huset eller vårt nya bostadsområde så vi beslutar oss för att promenera upp till Torreta III och kolla runt litet. Å hu, vilken promenad (och det var ju dessutom tur och retur). Dessa trottoarkanter som en rullstol inte kan komma ner för utom där det finns speciella ramper - och där har i regel någon idiot parkerat. Det blir en mycket lång promenad - 200 m framåt för att därefter få gå tillbaka runt ett kvarter för att hitta en möjlighet att komma över till nästa kvarterstrottoar. Givetvis går vi vilse, trots kartan i handen och håller nästan på att gå alldeles för långt. Invigningsöl på den kommande favoritbaren, lite sightseeing i området och därefter en lång och seg återpromenad till stadens brus och hotellet. På kvällen en middag bestående av enbart olika sorters tapas och litervis med öl.
På fredagen den 28 har vi avtalad tid hos Notarien för att göra slutbetalning, fixa med lagfart etc och vi har då fortfarande inga NIE-nummer! Men på något konstigt sätt så accepteras ändå detta, och vi skriver under en fullmakt för Lenmar att ansöka om och hämta ut numren å våra vägnar. Huset är nu vårt och vi flyttar in med ditt och datt.
Trots mäklarens städning återstår en hel del att göra och att slänga. Fantastiskt att se hur fort allt vi ställer bredvid den gröna containern försvinner. Allt verkar att få en ny användare. Ett litet elelement är den enda värmekällan men turligt nog vi varit på Jysk och handlat duntäcken. Sängarna är urusla, utemöbeln heltrasig, de få möblerna inomhus ganska så omöjliga - ska ersättas fortast möjligt. Trots detta och trots att vindarna är kalla är lyckan enorm - detta hus är vårt. Och en vacker dag kommer det nog att bli fint och hemtrevligt.
Redan på natten gör jag bekanskap med husets övriga invånare - kackerlackorna - och de är inte få. Jag mördar så många jag orkar och försöker samtidigt trösta mig med att de i alla fall inte är giftspindlar (som jag tycker är ännu värre). Och så småningom avtar besökarna i antal.
Vi stormtrivs och njuter av att sitta i solskenet och läsa med avbrott för besök på baren där de har WiFi och vi kan skicka email etc. Samt dagens rätt för 4. Euros. Våra kusiner och vår väninna tar väl hand om oss och kör oss till Carrefour etc, (när vi inte får för oss att i stället promenera dit) för att handla. Grannarna i ett av radhusen tvärs över lilla gatan är svenskar och kör oss till en handelsträdgår för att köpa apelsin- och citronträd. Apelsinträdet planterar jag i en av våra rabatter och citronträdet hamnar i det gemensamma grönområdet i mitten av gatan (som alla hjälper till med att hålla snyggt).
Låssmeden Gunnar byter alla sex låsen i och till huset och gör ett jättefint jobb. Svensken Stefan kommer och kollar och dömer ut tvättmaskinen när jag fått ett par rejäla stötar av den. Dessutom skaffar han fram ett par trevliga inredare, Tatiana och Eddy, som kommer för att göra ritningar på kommande ombyggnad av badrummet.
Så går tiden! Jag passar på och fyller jämt och detta firas med goda vänner på en kinesrestaurang i La Siesta. Varenda dag upptäcker vi spännande och nya saker men det känns onekligen som ett stort plus att jag talar spanska. Berra och jag är nyfikna människor och vi tar oss fram, trots rullstolen, på de mest svårforcerade ställen som t ex ner till saltsjöns strand. Vilket äventyr för oss båda gamlingar; visserligen har vi tidigare bott i lerhydda i Afrika men det här är också ett äventyr.
Ett möbelinköp blir det under denna vistelse. Rent impulsivt köper vi på Sofaland två skinnsoffor som vi inte kan motstå. Rena rama fyndet men kanske egentligen något för stora för vårt vardagsrum.
Dagarna följer på varandra och plötsligt är det hemresedags. Vilken underbar upplevelse och Spanienvistelse! Och NIE-numren fick vi igår.
;;
;:;
Ja, vad har hänt sen sist? Jo, vi åkte ner till Torre den 25 febr för att slutföra köpet av vårt lilla radhus i Torreta III (i den del som tidigare var urbanisationen Patricia - enl vad som står på skyltar). På eftermiddagen kör mäklaren oss ut för att titta på radhuset. Oerhört smutsigt invändigt och en massa bråte. Vi pratar allvar med mäklaren och säger att vi inte accepterar det snusket och att vi inte tänker betala städningen. Han lovar fixa. Vi tar in på Hotel Madrid - mycket trevligt. Nästa morgon möte på banken för att öppna bankkonto mm. Sedan umgänge med kusin och väninna. Bertil har vid det här laget fått sin hyrda elrullstol levererad till hotellet (av Miguel på "24 horas" - som vi rekommenderar). Vi tittar på sta´n, testar barer o restauranger medan vi väntar på att Lenmar ska få fatt i nödvändiga papper för NIE-nummeransökan. Nehej, det går inte oavsett hur tidigt våra vänner på gestorían är på plats för att få pappren. Ena dagen delas 50 nummer ut och nästa dag bara 20!
Vi känner att vi inte tittat färdigt på huset eller vårt nya bostadsområde så vi beslutar oss för att promenera upp till Torreta III och kolla runt litet. Å hu, vilken promenad (och det var ju dessutom tur och retur). Dessa trottoarkanter som en rullstol inte kan komma ner för utom där det finns speciella ramper - och där har i regel någon idiot parkerat. Det blir en mycket lång promenad - 200 m framåt för att därefter få gå tillbaka runt ett kvarter för att hitta en möjlighet att komma över till nästa kvarterstrottoar. Givetvis går vi vilse, trots kartan i handen och håller nästan på att gå alldeles för långt. Invigningsöl på den kommande favoritbaren, lite sightseeing i området och därefter en lång och seg återpromenad till stadens brus och hotellet. På kvällen en middag bestående av enbart olika sorters tapas och litervis med öl.
På fredagen den 28 har vi avtalad tid hos Notarien för att göra slutbetalning, fixa med lagfart etc och vi har då fortfarande inga NIE-nummer! Men på något konstigt sätt så accepteras ändå detta, och vi skriver under en fullmakt för Lenmar att ansöka om och hämta ut numren å våra vägnar. Huset är nu vårt och vi flyttar in med ditt och datt.
Trots mäklarens städning återstår en hel del att göra och att slänga. Fantastiskt att se hur fort allt vi ställer bredvid den gröna containern försvinner. Allt verkar att få en ny användare. Ett litet elelement är den enda värmekällan men turligt nog vi varit på Jysk och handlat duntäcken. Sängarna är urusla, utemöbeln heltrasig, de få möblerna inomhus ganska så omöjliga - ska ersättas fortast möjligt. Trots detta och trots att vindarna är kalla är lyckan enorm - detta hus är vårt. Och en vacker dag kommer det nog att bli fint och hemtrevligt.
Redan på natten gör jag bekanskap med husets övriga invånare - kackerlackorna - och de är inte få. Jag mördar så många jag orkar och försöker samtidigt trösta mig med att de i alla fall inte är giftspindlar (som jag tycker är ännu värre). Och så småningom avtar besökarna i antal.
Vi stormtrivs och njuter av att sitta i solskenet och läsa med avbrott för besök på baren där de har WiFi och vi kan skicka email etc. Samt dagens rätt för 4. Euros. Våra kusiner och vår väninna tar väl hand om oss och kör oss till Carrefour etc, (när vi inte får för oss att i stället promenera dit) för att handla. Grannarna i ett av radhusen tvärs över lilla gatan är svenskar och kör oss till en handelsträdgår för att köpa apelsin- och citronträd. Apelsinträdet planterar jag i en av våra rabatter och citronträdet hamnar i det gemensamma grönområdet i mitten av gatan (som alla hjälper till med att hålla snyggt).
Låssmeden Gunnar byter alla sex låsen i och till huset och gör ett jättefint jobb. Svensken Stefan kommer och kollar och dömer ut tvättmaskinen när jag fått ett par rejäla stötar av den. Dessutom skaffar han fram ett par trevliga inredare, Tatiana och Eddy, som kommer för att göra ritningar på kommande ombyggnad av badrummet.
Så går tiden! Jag passar på och fyller jämt och detta firas med goda vänner på en kinesrestaurang i La Siesta. Varenda dag upptäcker vi spännande och nya saker men det känns onekligen som ett stort plus att jag talar spanska. Berra och jag är nyfikna människor och vi tar oss fram, trots rullstolen, på de mest svårforcerade ställen som t ex ner till saltsjöns strand. Vilket äventyr för oss båda gamlingar; visserligen har vi tidigare bott i lerhydda i Afrika men det här är också ett äventyr.
Ett möbelinköp blir det under denna vistelse. Rent impulsivt köper vi på Sofaland två skinnsoffor som vi inte kan motstå. Rena rama fyndet men kanske egentligen något för stora för vårt vardagsrum.
Dagarna följer på varandra och plötsligt är det hemresedags. Vilken underbar upplevelse och Spanienvistelse! Och NIE-numren fick vi igår.
;;
;:;
