Kulturmörker?

[McAber]

Hej alla!

Funderar att flytta till Spanien, åtminstone under vinter månaderna, kanske permanent.
Nu är det förståss så att man inbillar sig en mängd problem i förväg, men som sedan i verkligheten aldrig inträffar..
Har fått för mig att man riskerar bli isolerad, dels av det svenska, men även om de spanska händelserna, pga språkbristning.
När jag besökt spanien, har jag märkt att engelska är inte så vanlig "verktyg"
bland oss som är "vuxna". Klart att unga klarar det bättre, men man skulle ju vilja kommunisera med sina likar.
Jag har också noterat ett slags skepsis mot utlänningar "som inte vill slösa"
Känns inte alls trevligt, för mig är det ju lika med som idiot förklaring.
Ni som bor och verkar där borde veta?
Jag vet att en svensk egenhet är att beskriva allt positivt, men eftersom jag är nykterist (röker bara lite) så ser jag livet som en kanska komplex händelsekedja med både skratt och gråt..

 

[rinconada]

Hola,
Jag bor inte permanent i Spanien men har varit hár en hel del. I Torrevieja finns skandinaviska klubbar, Màs Amigos(svensk), Clubo Nordico (nordisk), en norskklubb, Scandinavian center osv. Finns áven svenska och norska kyrkan pá vintertid iaf. Och mycket annat. Det beror nog mest pá enn sjálv hur isolerad man blir, eller inte. Mójligheter finns...

Att kunna landets sprák underláttar ju livet, bara om man kan det lilla dagliga ordfórrádet. Kan inte vara sá svárt áven om ár till áren kommen.

I banker osv finns folk som talar engelska. Man kan fá all slags hjálp pá sitt eget sprák, tex nár man skaffar sig ett boende.

Man kan kópa svenska tidningar hár, fá in svenska kanaler pa TV om man vill. Och pá internet finns ju alla tidningar sá man kan hálla sig i ajour...

Jag har haft positiva erfarenheter av spanjorerna och livet hár, men kakan har sákert tvá sidor.

 

[McAber]

tack, tack..
Verkar som det vore en ide att söka sig till svensk område i första hand.
Vad jag vet så finns där två, Alicante och Malaga ?
Spanska räknar jag med att kunna "haspla" ur mig på kunta - kinte nivån efter år eller så, men inte blir det något nyanserad samtal..
Har jag uppfattat det rätt att boendet blir billigare i Alicante området än i Malaga?

 

[Anna Malaga]

Saker blir vad man gör dem till

Hej alla!

Funderar att flytta till Spanien, åtminstone under vinter månaderna, kanske permanent.
Nu är det förståss så att man inbillar sig en mängd problem i förväg, men som sedan i verkligheten aldrig inträffar..
Har fått för mig att man riskerar bli isolerad, dels av det svenska, men även om de spanska händelserna, pga språkbristning.
När jag besökt spanien, har jag märkt att engelska är inte så vanlig "verktyg"
bland oss som är "vuxna". Klart att unga klarar det bättre, men man skulle ju vilja kommunisera med sina likar.
Jag har också noterat ett slags skepsis mot utlänningar "som inte vill slösa"
Känns inte alls trevligt, för mig är det ju lika med som idiot förklaring.
Ni som bor och verkar där borde veta?
Jag vet att en svensk egenhet är att beskriva allt positivt, men eftersom jag är nykterist (röker bara lite) så ser jag livet som en kanska komplex händelsekedja med både skratt och gråt..

Hej och välkommen hit!
Jag har bott i Málaga permanent i 22 âr (var 20 när jag flyttade hit)
Här i Málaga finns ett stort svenskomrâde i Fuengirola och det finns ocksâ mindre kolonier i Marbella, Torremolinos, Nerja och Almuñecar. Sedan finns det narurligtvis svenskar "utspridda" lite överallt.
Vilket liv man vill ha bestämmer man ju ärligt talat själv. Jag har aldrig bott i svenskkolonierna, men jobbat en hel där och har lite svârt att förstâ att folk klagar över sin egen, självförvâllade situation. Antingen umgâs man med svenskar, gâr pâ svenska restauranger och klubbar och är nöjd med det för att vádret är skönt, man kommer ut mycket och har ett rikt socialt liv. Dâ fâr man acceptera att man kommer att finnas i sin bubbla och inte förstâr sâ mycket om samhállet man bor i (det finns ju som sagt tidningar och gott om info pà svenska sâ man kan hâlla sig lite a jour ändâ)
Eller sâ bosätter man sig i ett spanskt kvarter, ser pà spansk TV, pratar med grannarna och ger sig f-n pà att man ska lära sig sprâket. Dâ ska man vara beredd pâ att dels lägga ner mycket jobb och dels acceptera spajorerna med alla deras egenheter (bra och dâliga) Man kan ju vara med i en skandinavisk klubb ändâ, de har váldigt mànga intressanta aktiviteter, föredrag, utflykter osv.
Det är bara att välja, att hamna i ett kulturmörker eller inte är ett aktivt val. Det är aldrig lätt att flytta till ett annat land, man mâste vara beredd pâ extrajobb hur man än gör.

 

[Anna Malaga]

utlänningar som "inte slösar"

mâste lägga till att där tycker jag som spanjorerna. Jag förstâr inte hur t.ex svenskar, som hela tiden byter bilar, badrumsrenoverar och âker utomlands flera gânger per âr, kan vara sâ petiga med smàpengar till en kopp kaffe...? Förstâr inte heller att man tar egna öl med sig till en fest, eller att jag blir erbjuden bensinpengar fór att köra nâgon hem. Det skulle jag aldrig ta emot, även om jag är fattig
 andra sidan, det är kanske denna mentalitet som gör att svenskar HAR pengar att âka utomlands för?
Olika mentalitet helt enkelt...spanjorerna stannar hellre hemma än att âka pâ semester om de inte har pengar att äta gott för etc. Värst är britterna, de kan leva pâ pommes frites i veckor och gâ flera kilometer till en lite billigare affär.

 

[McAber]

Tack Anna Malaga!
Där ser man, möjligheter finns! Måste bara klargöra att jag tänker då inte leva i en bubbla, men i början då man i princip är analfabet, vore det skönt att höra lite svenska då och då. Kulturmörker låter lite snobbigt, men med det menade jag mest folklivet, festivaler mm (knappast teater)
Spanjorerna tror jag det blir bra med, då jag förstår att jag är gäst där och respekterar deras seder när jag väl lärt dem. Det kan ju tänkas att man gör bort sig någon gång, men inte i den formen som du tog upp att dela notan med millimeter precision, eller alls. Tycker att det är småsint, kanske rent av en tysk mane? Men att det finns så många svenskar där nere!
Jag tror att man får scanna dessa olika områden rätt så noga innan man gör något definitivt, kanske med husbil nu under våren...

 

[PeterLarsson]

mâste lägga till att där tycker jag som spanjorerna. Jag förstâr inte hur t.ex svenskar, som hela tiden byter bilar, badrumsrenoverar och âker utomlands flera gânger per âr, kan vara sâ petiga med smàpengar till en kopp kaffe...? Förstâr inte heller att man tar egna öl med sig till en fest, eller att jag blir erbjuden bensinpengar fór att köra nâgon hem. Det skulle jag aldrig ta emot, även om jag är fattig
 andra sidan, det är kanske denna mentalitet som gör att svenskar HAR pengar att âka utomlands för?
Olika mentalitet helt enkelt...spanjorerna stannar hellre hemma än att âka pâ semester om de inte har pengar att äta gott för etc. Värst är britterna, de kan leva pâ pommes frites i veckor och gâ flera kilometer till en lite billigare affär.

Bra post Anna och det är väldigt sant det du säger. Värt att tänka på :vissla:

 

[rulle]

Hej och välkommen hit!
Jag har bott i Málaga permanent i 22 âr (var 20 när jag flyttade hit)
Här i Málaga finns ett stort svenskomrâde i Fuengirola och det finns ocksâ mindre kolonier i Marbella, Torremolinos, Nerja och Almuñecar. Sedan finns det narurligtvis svenskar "utspridda" lite överallt.
Vilket liv man vill ha bestämmer man ju ärligt talat själv. Jag har aldrig bott i svenskkolonierna, men jobbat en hel där och har lite svârt att förstâ att folk klagar över sin egen, självförvâllade situation. Antingen umgâs man med svenskar, gâr pâ svenska restauranger och klubbar och är nöjd med det för att vádret är skönt, man kommer ut mycket och har ett rikt socialt liv. Dâ fâr man acceptera att man kommer att finnas i sin bubbla och inte förstâr sâ mycket om samhállet man bor i (det finns ju som sagt tidningar och gott om info pà svenska sâ man kan hâlla sig lite a jour ändâ)
Eller sâ bosätter man sig i ett spanskt kvarter, ser pà spansk TV, pratar med grannarna och ger sig f-n pà att man ska lära sig sprâket. Dâ ska man vara beredd pâ att dels lägga ner mycket jobb och dels acceptera spajorerna med alla deras egenheter (bra och dâliga) Man kan ju vara med i en skandinavisk klubb ändâ, de har váldigt mànga intressanta aktiviteter, föredrag, utflykter osv.
Det är bara att välja, att hamna i ett kulturmörker eller inte är ett aktivt val. Det är aldrig lätt att flytta till ett annat land, man mâste vara beredd pâ extrajobb hur man än gör.

Anna har många bra synpunkter som jag delar. Vill gärna ta fasta på vilken typ av person man är, om allt skall vara lika som Sverige i stort och "endast" varmare klimat?
Är man en nyfiken person och gillar utmaningar, då blir det att prova sig fram. Du skall ha stor tur om du hittar rätt ställe för dig personligen, i ett nytt land, av storlek Spanien. Eller en förmåga att anpassa dig till där du hamnar och verkar.
Vi har provat ett tiotal olika ställen och många olika boendeformer, efter solkusten. Många av dessa har givet både positiva och negativa erfarenheter. Har absolut inte ångrat något av dessa beslut.
Vi skulle absolut inte vilja byta med personer som har bott på samma ställe eller land, hela sitt liv.

 

[Anna Malaga]

40.000 skandinaver....

Tack Anna Malaga!
Där ser man, möjligheter finns! Måste bara klargöra att jag tänker då inte leva i en bubbla, men i början då man i princip är analfabet, vore det skönt att höra lite svenska då och då. Kulturmörker låter lite snobbigt, men med det menade jag mest folklivet, festivaler mm (knappast teater)
Spanjorerna tror jag det blir bra med, då jag förstår att jag är gäst där och respekterar deras seder när jag väl lärt dem. Det kan ju tänkas att man gör bort sig någon gång, men inte i den formen som du tog upp att dela notan med millimeter precision, eller alls. Tycker att det är småsint, kanske rent av en tysk mane? Men att det finns så många svenskar där nere!
Jag tror att man får scanna dessa olika områden rätt så noga innan man gör något definitivt, kanske med husbil nu under våren...

Visst finns det massor av svenskar, runt 40.000 skandinaver finns det bara pâ Costa del Sol.
Mijas, Fuengirola, Torremolinos och Marbella har utlänningskontor pà kommunhusen. Där kan du fâ info om allt frân pappersexercis till lokala fester. Att komma ner med husbil var ju en bra idé, dâ kan du kolla runt i lugn och ro.

 

[McAber]

Där sade du något intressant Rulle!
Är själv i "huvudet" svensk (80%) men genetisk Hollänsk & Finsk, om det nu skiljer sig något? Föräldrarna flyttade en hel del, likaså som jag.
Följden blev att man känner sig inte riktigt hemma någonstans, men inte heller som främling. Enda spärren att följa sin flyttlusta har varit språk barriären. Jag föredrar mindre orter, kanske rentav byar, men det ställer ju högre krav på kommunikationen. Sedan detta med temperaturen. Kring 20 - 23 grader i skuggan är idealet om man är inaktiv, men att käka hamburgare i full sol utan minsta skugga eller vind vid 35 grader, tycker jag är en prestation.
Skall man vara aktiv, tex trädgårdsarbete, tycker jag att 15 grader är helt ok!

 

[carl]

Som skrivits tidigare beror nog det mesta på personen själv om han/hon kommer att trivas eller ej.

Jag tror att det är lättare om man är ung och har ett arbete, men jag tror att utlandsboende också kan vara intressant för pensionärer.

Många pensionärer hävdar att de fått fler bekanta sedan de flyttade ut. Många blir också mer aktiva, blir medlemmar i (svenska) föreningar, deltagar i utflykter, besöker svensk kyrka etc. Saker som de kanske inte skulle göra om de bodde i Sverige. Har man fortfarande kvar lite av nyfikenheten, så lär man sig något nytt varje dag. Man kanske t.o.m. upptäcker att vissa saker fungerar bättre utomlands än hemma i Sverige och att vissa karaktärsdrag hos befolkning är sådana som man själv skulle vilja ha. Att man tycker vissa saker inte fungerar och retar sig på detta - på samma sätt som inflyttade utlänningar upplever Sverige - har ofta att göra med att man inte är van vid det. Med tiden lär man sig hur saker och ting fungerar och accepterar situationen.

Jag tror att de flesta svenska pensionärer håller sig till andra svenskar (har man en spansk partner är läget annorlunda). Man kan språket, har samma bakgrund, kan ”läsa av” den man umgås med. Det är ju samma med utlänningar i Sverige. Min dotter, som i stort sett bott hela sitt liv utomlands och gått i icke-svensk skola, umgicks mest med spanskspråkiga i Sverige, under de två år som hon bodde i Stockholm. Hon kände sig hemma med dem, talade språket flytande och visste hur de reagerade (ska berätta en sann historia i en annan tråd).

Kan man utvidga bekanskapskresten med utlänningar från andra länder, har man kommit en bit längre.

Att få vänner eller bekanta bland inhemska spanjorer tror jag inte är så lätt. Det underlättar säkert om man bor bland spanskar, men det är inte helt säkert. Varför skulle de vilja diskutera och samtala med en svensk pensionär, som har svårt med språket? Man kan ju tänka på hur vi själva är mot äldre utlänningar i Sverige och hur få svenskar har kontakt med dem.

I ovanstående kontakter inbegriper jag inte samtal med bagaren, kaféägaren etc även om sådana samtal kan ge en hel del, om inte annat en bra träning i språket.

Att försöka lära sig spanska genom att ta lektioner - inga själstudier (säger en som har påbörjat många sådana) utan strukturerade studier - tror jag är viktigt.

Rulle skrev: ”Vi skulle absolut inte vilja byta med personer som har bott på samma ställe eller land, hela sitt liv.” Jag delar hans uppfattning, eftersom jag också bott i många länder, men jag ser nu som pensionär också vissa nackdelar med det. Har man barn, som gift sig med utlänningar och bor i olika länder så förstår nog alla vad jag tänker på. Detta är ju inget problem för en utlandsboende pensionär som har sina barn och deras familjer i Sverige, dit man reser kanske flera gånger per år.

Tänker man på hur det ska bli när man blir ännu äldre och behöver hjälp? Då kan det bli svårt om man inte har någon familj eller nära vän som kan hjälpa till om det kniper.

Är man inte ekonomiskt oberoende undrar man kanske hur det ska bli att sitta på ett äldreboende och sjunga sånger som alla utom en själv kan. Hur kan man prata om livet under Franco-tiden om man aldrig upplevt den?

Är detta skälet till att många svenskar flyttar tillbaka till Sverige när hälsan blir sämre eller är det bara ekonomiska skäl?

Hoppas detta inte stoppar McAber från att flytta till Spanien, ett underbart land, med härligt generösa människor som är stolta över sitt land oavsett deras ibland knapra ekonomiska förhållanden. Ibland tänker jag att svenskarna där måste upplevas av dessa som vi upplevde amerikanarna i Europa direkt efter andra världskriget.

 

[Anna Malaga]

Du tar upp nâgot väldigt viktigt...

...där Carl, det skulle vara intressant att veta vad andra har för tankar om detta. Att hamna pâ ett spanskt äldreboende utan nâgra anhöriga som hjälper till är ingen rolig framtidutsikt (eller svenskt äldreboende heller för den delen). Jag tror att vi alltmer kommer till insikt om att äldrevârd utan ansvarstagande anhöriga är ganska sorgligt. Men vi tror ofta att det inte är vârt problem, eftersom vi aldrig blir gamla
Min uppfattning är ocksâ att friska äldre mâr bra av att bo i Spanien, särskilt under vintern. Solen, värmen och utevistelser gör underverk för kropp och humör.
Trots allt tror jag det sociala livet är lättare i Spanien än i Sverige, just pga "gatulivet" och de spontana samtalen med bagaren, kyparen och grannarna. För utläningar i Sverige kan det vara svârt att hitta nâgon att träna sprâket med. Förutom sprâkkurser är mitt râd att lyssna, lyssna, lyssna. Nâgot vi ibland glömmer bland all grammatik Här finns det mânga som inte kan uttala namnet pâ sin stambar eller omrâdet de bor i. Lite mer fâr man väl anstränga sig, tycker jag!

 

[McAber]

Carl, tack för synpunkterna, och nej, jag rädds inte..

Anna Malaga, Du beskriver nog kanska väl hur inställningen för ålderdomen är.
Lite som för döden och "svåra" sjukdomar. Det drabbar bara andra! Min erfarenhet är att först när ens mor eller far har dött, börjar ett slags andra omgång i mognadsprocessen. Många försöker förtränga detta.
Min uppfattning för Carls fråga är, att det kvittar var man är, i Sverige eller Spanien, när den långa skymningen börjar, man blir inåtvänd likväl.
Jag har lite exprience från Sverige där åldringsvården har mängder av månniskor från andra kulturer. Det märkliga är att "de" verkligen blir som barn på nytt, åtminstone språket och sättet att kontrollera omgivningen.
Varjefall tappar de flesta andra språk än sitt modersmål!
Jag betraktar en lycklig " ålderdomshem vistelse" som en illusion, kanske nödvändigt, vad vet jag? Men för mig är sådant prat lite som lull- lullet om regnbågslandet när det gäller våra pets.
Jag har träffat ytterst få som tacklat åldrandets realiteter på något så där realistiskt, tror att det är mer tabu i Sverige än i Spanien..
Min åsikt är att man är ensam med sina inbillade eller verkliga krämpor, var man än befinner sig. Man flyttar också tidshorisonten allt eftersom tiden rullar på. Själv är jag 57år, jag hade kalkylerat att bli 50 när jag var 20 åring!
Alltså övertid, men inte bara det, jag inbillar mig nu att 85 år kanske är realistiskt? Och så tänker jag att man kan ju inte sitta i en gungstol 30 år!
Och tyvärr är det så i Sverige att efter fyllda 50år, så är du "going man" istället för "coming man". Detta plus att identiteten i Sverige har mycket med yrket att göra gör att jag satsar nog på en lång framtid i Spanien..

 

[carl]

När jag första gången flyttade tillbaka till Sverige med utländsk hustru efter 13 år utomlands stod vi vid vår tomma bostad och väntade på flyttbussen som skulle ha kommit för en timma sedan.

Min hustru sa då: Jag går till grannen och ringer till flyttfirman (det här var långt innan mobilen fanns) varvid jag svarade: Det finns en telefonkiosk ett kvarter ner till vänster. Hustrun tittade på mig med stora ögon och sa: Har inte grannen någon telefon?

Bara ett bevis på att man snabbt kommer in i de gamla rutinerna vid hemkomsten. Ibland bra, ibland tråkigt.

Kanske det gäller om man sitter på äldreboendet utomlands. Jag tror också på vad McAber skrev ”Det märkliga är att "de" verkligen blir som barn på nytt, åtminstone språket och sättet att kontrollera omgivningen.”.

Förhoppningsvis gör vi succé med Små grodorna.

 

[Preciosa]

Välkommen till forumet McAber spainsmile

Det blev en jätteintressant tråd detta. Jag kan inte bidra med
något...(haha ovanligt..) trots att jag har bor här och hemma och
har spanskman mm mm. Allt är sagt och det mesta handlar om en själv
hur man vill ha det här nere. Man har ALLA möjligheter eftersom
det finns så mycket folk från olika länder. Och jag tycker spanjorerna
är fantastiska och trevliga iaf dom jag mött och det är många.

Carl du har så rätt om detta med "ålderdomen"...Det sista du skrev
var så himla roligt...det där om att sitta och sjunga Små grodorna gapskrattt

Kram allihop/ P ;;

 

[carl]

Anna Malaga skriver: ”Trots allt tror jag det sociala livet är lättare i Spanien än i Sverige, just pga "gatulivet" och de spontana samtalen med bagaren, kyparen och grannarna”. Jag tror att hon har rätt i detta. Spontana samtal är inte bara bra för pensionärer.

När jag bodde i Madrid såg jag mammor med barn som, när de lämnade sin bostad, stannade för att prata med den manlige eller kvinnliga fastighetsskötaren. Jag märkte också att barnet automatiskt sa god morgon eller också sa mamman till barnet att göra det. Fastighetsskötaren hade alltid några vänliga ord för barnet/barnen och det var alltid en liten konversation dem emellan. Samma hände när mamman mötte någon annan bekant på gatan. Ganska så annorlunda mot vad man ibland – inte alltid men ofta – hör i Sverige där samtal mellan vuxna och barn endast utmynnar i ja eller nej från barnets sida. (Räknar med att svenska föräldrar nu reagerar och ser fram emot synpunkter)

Kan detta vara ett av skälen till att spanska barn har lätt för att prata, ofta är väluppfostrade och har respekt för äldre oavsett ställning i samhället? De fick tidigt lära sig att t.ex. fastighetsskötaren var en viktig person och man skulle hålla sig väl med honom/henne. (Ja, jag vet att det blivit färre och färre av dem pga ekonomiskt tänkande men jag är inte så säker på att det är rätt utveckling).

Preciosa, kanske detta (Är spanska barn bättre uppfostrade?) borde vara en ny tråd?

 

[Preciosa]

Preciosa, kanske detta (Är spanska barn bättre uppfostrade?) borde vara en ny tråd?

OK Carl, jag startar en tråd om det i "Leva och Bo"...
Har några synpunkter där...

Ciao P ;;;;

 

[Anna Malaga]

Social träning

Väluppfostrade är kanske inte ordet, men mer socialt tränade. Det hänger inte bara pâ föräldrarna, barn fâr öht mycket uppmärksamhet av kända och okända, som pratar med dem hela tiden, var sig de vill eller inte.
Sedan smâ är de vana vid att fâ mycket respons när de ler mot andra människor t.ex. I Sverige är känner man sig nästan lite obekväm bland folk och hälsar oftast bara kort. Här pratar man med allt och alla om man har en stund över; pâ busshâllsplatsen, pâ café osv.
När jag var i Sverige med min son pâ fyra mânader, tröttnade han snart pâ att le mot folk, efter som han aldrig fick nâgot svar. Jag pratar däremot ofta med smâ barn i snabbköpskön. Sen läste jag i ett forum nâgonstans att svenska unga föräldrar inte VILL att främmande människor ska prata med deras barn, de tycker att det är besvärande och att de sköta sig själva, typ....
Visst kan det vara smâjobbigt med folk som pratar jämt och ständigt och ger râd om precis allt, men det gör i alla fall att barnen blir en del av byn ganska snabbt. Alla generationer är vana att umgâs, inte som i norr där klyftorna mellan generationerna är knivskarpa.
...och nu gâr jag väl och diskuterar i Preciosas nya trâd ocksâ...

Anna Malaga skriver: ”Trots allt tror jag det sociala livet är lättare i Spanien än i Sverige, just pga "gatulivet" och de spontana samtalen med bagaren, kyparen och grannarna”. Jag tror att hon har rätt i detta. Spontana samtal är inte bara bra för pensionärer.

När jag bodde i Madrid såg jag mammor med barn som, när de lämnade sin bostad, stannade för att prata med den manlige eller kvinnliga fastighetsskötaren. Jag märkte också att barnet automatiskt sa god morgon eller också sa mamman till barnet att göra det. Fastighetsskötaren hade alltid några vänliga ord för barnet/barnen och det var alltid en liten konversation dem emellan. Samma hände när mamman mötte någon annan bekant på gatan. Ganska så annorlunda mot vad man ibland – inte alltid men ofta – hör i Sverige där samtal mellan vuxna och barn endast utmynnar i ja eller nej från barnets sida. (Räknar med att svenska föräldrar nu reagerar och ser fram emot synpunkter)

Kan detta vara ett av skälen till att spanska barn har lätt för att prata, ofta är väluppfostrade och har respekt för äldre oavsett ställning i samhället? De fick tidigt lära sig att t.ex. fastighetsskötaren var en viktig person och man skulle hålla sig väl med honom/henne. (Ja, jag vet att det blivit färre och färre av dem pga ekonomiskt tänkande men jag är inte så säker på att det är rätt utveckling).

Preciosa, kanske detta (Är spanska barn bättre uppfostrade?) borde vara en ny tråd?

 

[rinconada]

Tercera edad. Ja, nog vet vi hur det kan bli, báde hár och dár. Idag har vi varit och inspekterat en kommande viloplats, dvs gravplatsen i Torrevieja. Mycket fint. Dár ligger en och annan invandrare ocksá, alla áker nog inte hem fór att fira sin álderdom.

 

[rulle]

Åldras i Sverige eller utomlands...

Som skrivits tidigare beror nog det mesta på personen själv om han/hon kommer att trivas eller ej.

Jag tror att det är lättare om man är ung och har ett arbete, men jag tror att utlandsboende också kan vara intressant för pensionärer.

Många pensionärer hävdar att de fått fler bekanta sedan de flyttade ut. Många blir också mer aktiva, blir medlemmar i (svenska) föreningar, deltagar i utflykter, besöker svensk kyrka etc. Saker som de kanske inte skulle göra om de bodde i Sverige. Har man fortfarande kvar lite av nyfikenheten, så lär man sig något nytt varje dag. Man kanske t.o.m. upptäcker att vissa saker fungerar bättre utomlands än hemma i Sverige och att vissa karaktärsdrag hos befolkning är sådana som man själv skulle vilja ha. Att man tycker vissa saker inte fungerar och retar sig på detta - på samma sätt som inflyttade utlänningar upplever Sverige - har ofta att göra med att man inte är van vid det. Med tiden lär man sig hur saker och ting fungerar och accepterar situationen.

Jag tror att de flesta svenska pensionärer håller sig till andra svenskar (har man en spansk partner är läget annorlunda). Man kan språket, har samma bakgrund, kan ”läsa av” den man umgås med. Det är ju samma med utlänningar i Sverige. Min dotter, som i stort sett bott hela sitt liv utomlands och gått i icke-svensk skola, umgicks mest med spanskspråkiga i Sverige, under de två år som hon bodde i Stockholm. Hon kände sig hemma med dem, talade språket flytande och visste hur de reagerade (ska berätta en sann historia i en annan tråd).

Kan man utvidga bekanskapskresten med utlänningar från andra länder, har man kommit en bit längre.

Att få vänner eller bekanta bland inhemska spanjorer tror jag inte är så lätt. Det underlättar säkert om man bor bland spanskar, men det är inte helt säkert. Varför skulle de vilja diskutera och samtala med en svensk pensionär, som har svårt med språket? Man kan ju tänka på hur vi själva är mot äldre utlänningar i Sverige och hur få svenskar har kontakt med dem.

I ovanstående kontakter inbegriper jag inte samtal med bagaren, kaféägaren etc även om sådana samtal kan ge en hel del, om inte annat en bra träning i språket.

Att försöka lära sig spanska genom att ta lektioner - inga själstudier (säger en som har påbörjat många sådana) utan strukturerade studier - tror jag är viktigt.

Rulle skrev: ”Vi skulle absolut inte vilja byta med personer som har bott på samma ställe eller land, hela sitt liv.” Jag delar hans uppfattning, eftersom jag också bott i många länder, men jag ser nu som pensionär också vissa nackdelar med det. Har man barn, som gift sig med utlänningar och bor i olika länder så förstår nog alla vad jag tänker på. Detta är ju inget problem för en utlandsboende pensionär som har sina barn och deras familjer i Sverige, dit man reser kanske flera gånger per år.

Tänker man på hur det ska bli när man blir ännu äldre och behöver hjälp? Då kan det bli svårt om man inte har någon familj eller nära vän som kan hjälpa till om det kniper.

Är man inte ekonomiskt oberoende undrar man kanske hur det ska bli att sitta på ett äldreboende och sjunga sånger som alla utom en själv kan. Hur kan man prata om livet under Franco-tiden om man aldrig upplevt den?

Är detta skälet till att många svenskar flyttar tillbaka till Sverige när hälsan blir sämre eller är det bara ekonomiska skäl?

Hoppas detta inte stoppar McAber från att flytta till Spanien, ett underbart land, med härligt generösa människor som är stolta över sitt land oavsett deras ibland knapra ekonomiska förhållanden. Ibland tänker jag att svenskarna där måste upplevas av dessa som vi upplevde amerikanarna i Europa direkt efter andra världskriget.

Vi kan inte se varför åldrandet skulle vara bättre i Sverige, tvärtom har statusen för pensionärer och åldrandet, försämrats avsevärt de senaste åren. Om man inte betalar för sig och köar till ett privat bra äldreboende.
Varför inte göra samma i utlandet, såg mycket av detta i Alicante, äldre som fick assistans av invandrarkvinnor från de ”mörkhyade länderna”.
Vilket innebär att dessa pensionärer kunde leva ett skapligt liv och bo i sin hemmiljö.
Att barn och släktingar skall vara behjälplig, tror jag kommer vara historia i framtidens Sverige. För egen del tycker jag att barnen har rätt till ett eget familjeliv och inte skall ta över vårdandet av äldre. Framförallt i ett land, som har bland världens högsta skatter.
Som ni tidigare har skrivits, barn och ungdomar i Sverige har inte fått lära sig umgås, visa respekt för äldre och pensionärer.
Har tidigare skrivit att vi förändras med åren, det som var bäst för tio år sedan är mindre bra idag. Vi lämnade Spanien för att, det vi tyckte var viktigt nu, det saknades ofta i det dagliga livet. Nu har vi ett land där, många läkare inom sjukvården kan engelska, de äldre kan även lite engelska inom affärssektorn och ungdomar läser engelska. Så det kanske blir att sjunga små grodorna, på engelska istället.
Hemhjälp/assistans är dessutom betydligt skonsammare mot pensionen än i Sverige, mera/bättre vård för pengarna?