Den gröna energivisionen har länge varit att kunna ersätta den fossila och nukleära energiproduktionen med s.k. ”förnyelsebar”, dvs. vind, sol och bio. Det är denna vision som också än idag är vägledande för åtminstone ett av våra egna regeringspartier nämligen Miljöpartiet. De har också en allians om detta med Centerpartiet.
Ett av problemen med vind- och solkraft är att de bara kan producera el när det blåser eller då solen skiner. Ett annat stort problem är att de tar upp stora arealer mark på grund av källornas låga energitäthet, dvs. att man får ut ganska lite el per kvadratmeter mark som krävs. De är alltså väldigt resurskrävande i denna mening. Själva vindsnurrorna är också dyra att bygga och kräver en hel del underhåll.
Dessa problem innebär att det är en mycket dyr form av elproduktion som kräver stora subventioner och höga elpriser. Trots målmedvetna offentliga satsningar i över 35 år, och med ständiga löften om att snart bli lönsamma och självgående, så har det inte blivit mycket bättre. De traditionella energikällorna från framförallt fossil- och vattenkraft, men även kärnkraft, är klart mycket billigare.
Sedan början av 2000-talet så har Tyskland framstått som idealet för våra inhemska energivisionärer. Inget annat land i världen har satsat så stora summor på tekniskt utveckling och implementering av de ”förnyelsebara” energisorterna. Tyskland har gått före, helhjärtat, i den politik som de kallar för Energiewende.
Deras energipriser har som följd härav mer än fördubblats sedan år 2000 (se bilden ovan), och de har Europas näst högsta energipriser, efter vårt grannland Danmark. Och det ser ut som om de skulle bli tvungna att satsa mångdubbelt mer i en nära framtid om de skall försöka leva upp till sin egen målsättning att ha 80 % fossilfritt till år 2050.
Hittills har mängden producerad koldioxid knappast minskat i landet eftersom man på grund av vind- och solkraftens stora variation och oförutsägbarhet hela tiden måste bygga ut fossil reservkraft i form av kolkraftverk. Detta blev extra nödvändigt sedan Angela Merkel plötsligt fick infallet, påhejad av de gröna, att avveckla landets kärnkraft efter tsunamin i Japan för några år sedan. Så i praktiken bygger man alltså upp två parallella energisystem; ett fossilt och ett ”förnyelsebart”. Det i sin tur innebär att man allt oftare paradoxalt nog producerar för mycket el när det väl blåser bra och de blir tvungna att sälja sin överskottsel utomlands för negativa priser, dvs. man betalar för att bli av med den.
En beräkning visar att den energiproduktion som Tyskland satsar mest pengar i för tillfället, nämligen den havsbaserade vindkraften, innebär att kvoten av levererad ström i förhållande till uppbyggd kapacitet kommer att minska över tid:
Ett av problemen med vind- och solkraft är att de bara kan producera el när det blåser eller då solen skiner. Ett annat stort problem är att de tar upp stora arealer mark på grund av källornas låga energitäthet, dvs. att man får ut ganska lite el per kvadratmeter mark som krävs. De är alltså väldigt resurskrävande i denna mening. Själva vindsnurrorna är också dyra att bygga och kräver en hel del underhåll.
Dessa problem innebär att det är en mycket dyr form av elproduktion som kräver stora subventioner och höga elpriser. Trots målmedvetna offentliga satsningar i över 35 år, och med ständiga löften om att snart bli lönsamma och självgående, så har det inte blivit mycket bättre. De traditionella energikällorna från framförallt fossil- och vattenkraft, men även kärnkraft, är klart mycket billigare.
Sedan början av 2000-talet så har Tyskland framstått som idealet för våra inhemska energivisionärer. Inget annat land i världen har satsat så stora summor på tekniskt utveckling och implementering av de ”förnyelsebara” energisorterna. Tyskland har gått före, helhjärtat, i den politik som de kallar för Energiewende.
Deras energipriser har som följd härav mer än fördubblats sedan år 2000 (se bilden ovan), och de har Europas näst högsta energipriser, efter vårt grannland Danmark. Och det ser ut som om de skulle bli tvungna att satsa mångdubbelt mer i en nära framtid om de skall försöka leva upp till sin egen målsättning att ha 80 % fossilfritt till år 2050.
Hittills har mängden producerad koldioxid knappast minskat i landet eftersom man på grund av vind- och solkraftens stora variation och oförutsägbarhet hela tiden måste bygga ut fossil reservkraft i form av kolkraftverk. Detta blev extra nödvändigt sedan Angela Merkel plötsligt fick infallet, påhejad av de gröna, att avveckla landets kärnkraft efter tsunamin i Japan för några år sedan. Så i praktiken bygger man alltså upp två parallella energisystem; ett fossilt och ett ”förnyelsebart”. Det i sin tur innebär att man allt oftare paradoxalt nog producerar för mycket el när det väl blåser bra och de blir tvungna att sälja sin överskottsel utomlands för negativa priser, dvs. man betalar för att bli av med den.
En beräkning visar att den energiproduktion som Tyskland satsar mest pengar i för tillfället, nämligen den havsbaserade vindkraften, innebär att kvoten av levererad ström i förhållande till uppbyggd kapacitet kommer att minska över tid:
