Boktips?

[uora]

På SVIVs hemsida kan man ladda ner en bok om nutida svenska utvandrare. Jag har inte läst den men den kan nog vara intressant gissar jag.

 

[carl]

En bok, som jag vill rekommendera är Kvinnor på Teneriffa av Christina Rinman-Bencomo från 1973, ISBN 91-1-721481-5. Den är översatt till svenska från spanska.

Christina Rinman är en svenska som gifte in sig i kanske den mest kända Teneriffa-släkten. Hon gjorde intervjuer med 16 kvinnor på ön. Det var under Francos tid och boken, som i första hand var avsedd för Spanien, totalförbjöds av censuren, varför den översattes till svenska och kom först ut i Sverige.

Det kan var intressant att läsa hur läget var för spanska kvinnor på den tiden och hur det har förändrats tack vare demokrati (och EU-inträde ).

 

[carl]

Ytterligare en bok, som jag skulle vilja rekommendera, är Monsignor Quixote av Graham Greene, publicerad 1982 (IBSN 0-671-45818-3). Den handlar om en präst och en kommunistisk borgmästare som träffas och gör en biltur i en SEAT 600 (identisk med gamla FIAT 600) i norra Spanien. Mellan dem förekommer många diskussioner om Franco, kommunism och kyrkan (ofta tillsammans med en flaska rödvin).

Jag kommer ihåg att när jag läst den blev jag så upprymd att jag funderade på att resa i deras fotspår. Tyvärr blev det inte av.

Jag tror också att man gjorde en film på historien med Alec Guiness i huvudrollen.

 

[uora]

Tack för tipsen, carl! Kvinnor på Teneriffa verkar intressant så den beställde jag från bokbörsen (för 24 kr!). Under Franco var kvinnornas ställning i samhället bedrövlig - kanske det är därför Spanien nu har kommit så mycket längre än andra länder när det gäller att anmäla misshandel m.m?

Graham Greene tillhör inte mina favoriter - jag hade hans böcker som jobbig kurslitteratur en gång - men boken finns på Kindle så jag har laddat ner ett prov och skall ge honom en ny chans

 

[carl]

Det som jag upplevde som mest tragiskt i början på 70-talet var att när den spanske mannen emigrerat för att få jobb hände det att han ”försvann” och det innebar att hustru - och barn - som ofta var kvar i Spanien inte täcktes av någon sjukförsäkring så länge som de var gifta. Att få äktenskapet upplöst var bara i samband med att han dog och att få skilsmässa var inte att tänka på i det då urkonservativa katolska Spanien.

Det slår mig nu att så sent som 1973 kunde heller inte kvinnor i Frankrike öppna ett eget bankkonto utan makens tillstånd. Med detta var vi väl lite tidigare i Sverige. Vet inte hur det var i Spanien. Kanske Preciosa kan fråga några av sina manliga spanska kontakter.

 

[uora]

Usch vad jobbigt kvinnorna måste ha haft det under den tiden


Är du förresten säker på det med bankkonto i Frankrike - jag bodde där då och har inget minne av att det var något problem att få bankkonto? Det kanske var en "sovande" paragraf som ingen brydde sig om?

 

[carl]

Usch vad jobbigt kvinnorna måste ha haft det under den tiden


Är du förresten säker på det med bankkonto i Frankrike - jag bodde där då och har inget minne av att det var något problem att få bankkonto? Det kanske var en "sovande" paragraf som ingen brydde sig om?

Det kan säkert ha varit på det sättet. Ska fråga min dotter som är gift med en fransman.

Förresten tycker hon att allt franskt är bättre än allt annat; i alla fall när hon talar med föräldrarna. Av hennes vänner har jag dock förstått att hon försvarar det svenska gentemot hennes franska vänner. Har en känsla att jag var likadan gentemot mina föräldrar efter det att jag bott utomlands ett tag. Slog ner på det svenska och förskönade ofta det utländska. Ju mer mina föräldrar försvarade Sverige desto mera kritisk blev jag. Nu verkar jag fått en mera balanserad uppfattning om olika länder. Alla har för- och nackdelar.

Har någon samma erfarenhet? (Kanske en ny tråd men blir det något av den kan säkert Preciosa fixa det hela).

 

[uora]

Eller så kan vi hålla det under boktråden
Här är en artikel om fyra olika faser de flesta som bor i utlandet genomgår : turistfasen, tomrumsfasen, konformistfasen och assimiliationsfasen.
Konformistfasen är nog troligen den fasen då allt är bra i det nya hemlandet (och allt är dåligt i det gamla förstås).
http://www.swea.org/kulturchock___3626.aspx

Artikeln bygger på forskning av Ingemar Torbiörn som har givit ut en bok om det här: Living Abroad: Personal Adjustment and Personnel Policy in the Overseas Setting (Wiley series on studies in occupational stress)

Jag har inte läst boken men den verkar intressant! Lite gammal möjligen - den är utgiven i 1982.

 

[Backis]

Tack Uora för Swea-länken. Kul att få det strukturerat på det sättet.

Det vore intressant att se hur anpassningen går till om man huvudsakligen umgås med andra utlänningar i ett främmande land. Gissningsvis fastnar man i början av processen.

Själv har jag pendlat mycket och känner nu att jag inte "försvarar" vare sig Sverige eller Spanien/Katalonien. Man orkar kanske inte i längden.

 

[carl]

Läste igenom SWEA:s artikel om Ingmar Thorbjörns studie och det stämmer nog.

Enligt arikelen omformas man mer och mer för att passa in där man bor. Hur snabbt detta går beror säkert på vilken ålder man är, om man har inhemska vänner etc,. Har en känsla av att det kan vara lite annorlunda om man bosätter sig utomlands som pensionär och har möjlighet att besöka Sverige regelbundet som många spaniensvenskar gör.

Vad jag gärna skulle vilja veta är hur du, forummedlem, upplever ditt förhållande till Sverige och Spanien. Har du funnit någon balans? Särskilt intressant skulle det vara att höra från personer i blandäktenskap. Påverkar detta förhållandet?

Jag påminns om historien om mannen som hade gjort så mycket gott under sitt liv att han fick tillfälle och hälsa på i himmel och helvete innan han dog. När han sen dog hade han möjlighet att välja mellan himmel och helvete. Himlen var fint med harpspelande änglar men go go-flickorna i helvetet kunde han inte motstå. Han valde helvetet och fick skotta kol till skärselden. När han sen klagade hos djävulen och frågade var flickorna, som han sett tidigare, fanns fick han till svar: Då var du turist, nu är du emigrant.

Det ligger väl en del i det? Ett turistbesök i Sverige på sommaren är nog inte detsamma som att bo där under vintern, även om många älskar att sitta inne och t.ex. läsa en bok eller göra något annat. Ett besök i Spanien under sommaren med bortåt 40 graders värme är kanske inte heller det bästa.

.

 

[Preciosa]

Hola a todos thumb

Så intressanta inlägg i denna tråd. Jag önskar det fanns plats
för många mer kategorier på detta forum.

Assimilering eller integrering så man passar in -eller ska man
behålla sitt lands särdrag i vardagen i nya landet..
Vi får väl ta till vårat älsklingsord lagom.

Jag försvarar alltid Sverige vid "angrepp" och Spanien
likaså..
Finns så mycket som är bra med båda länderna - och dåligt.
Man får ju tänka på att Spanien inte haft demokrati så länge
och ändå blivit detta fina land men fortfarande med många brister
givetvis

Ciao P ;;;;

 

[uora]

...

Vad jag gärna skulle vilja veta är hur du, forummedlem, upplever ditt förhållande till Sverige och Spanien. Har du funnit någon balans?
..

Det här förtjänar nog egentligen en egen tråd.

Jag tror att jag platsar i gruppen nybörjar-turist, kan ingen spanska, har inte varit så mycket i Spanien och har bara relativt dimmiga begrepp om spansk kultur!


Men om man nu använder de här fyra begreppen så tycker jag att man ofta kan se i vilken fas de olika forum-medlemmar befinner sig exempelvis i tråden spanjorer är trevligare än svenskar.

Turisten som vill förklara för andra hur "det ligger till" men som kanske inte har fått med sig alla detaljer och som gärna berättar hur annorlunda allt i Spanien är. Möjligen platsar pensionärer som håller sig till sina landsmän också i den här gruppen.

Och så finns det de i tomrumsfasen; spanjorer är otrevliga och oärliga, spansk mat oätlig och spansk byråkrati förfärlig - de som kanske ger upp och återvänder till Sverige.

Och så har vi de i konformistfasen som tycker att allt i Sverige är fel och att allt är dessutom Sveriges fel (eller till och med EUs?) och att Spanien är det bästa landet i världen..

Och så till slut de som kan se att det finns bra och dåliga saker i Spanien precis som i Sverige men som egentligen har anammat det spanska sättet och som får problem om man flyttar hem igen. Jag gissar att det är mycket få i den här gruppen som är aktiva på Spanienforum - det borde kännas rätt så meningslöst att diskutera Spanien om man upplever sig som spansk

Det här är förstås grova förenklingar (och det finns andra sätt att analysera det här på) - men lite kul är det allt :cheeky

 

[carl]

Kom plötsligt ihåg en humoristisk bok som jag läste en gång i tiden för att förstå spanjorerna på ett bättre sätt. Den var ”El Español y los siete pecados capitales”. Författare: Fernando Diaz-Plaja. En bra present till alla som har spanska partners.

Kommer särskilt ihåg ett avsnitt om spanska biobesökare. De kom ofta när filmen börjat, pratade och trängde sig fram till en plats i bänkraden. Sen kom ytterligare några spanjorer gjorde samma sak samtidigt som man kunde höra de första spanjorerna, som då börjat se på filmen, säga: ”Varför kan inte folk komma i tid”.

Vi gick ofta på bio och fick det bekräftat då och då.

Det finns förresten liknande böcker om svenskarna, t.ex. ”Swedes as others see them, Facts Myths or a Communication Complex”. Författare: Jean Phillips-Martinsson (ISSBN 0-86238-040-5). Kan ge en en tankeställare.

 

[La gatita sueca]

Mitt tips är klassikern Don Quijote av Cervantes för de som inte läst den.

Don Quijote är absolut en klassiker. Jag läste den under min utbildning, dock på spanska, så det var inte det lättaste,eftersom att det är en antik spanska. Jag hade dock många roliga stunder när jag läste boken, för den är väldigt komisk. Specielt roligt är det när Quijote fäktas med väderkvarnar, som enligt honom, är stora jättar!

Sancho panza´s karaktär är inte heller så dum

 

[La gatita sueca]

Jag kan varmt rekomendera "Eva Luna" skriven av den chilenska författaren Isabel Allende.
För de som gillar att filosofera,så tycker jag att ni ska läsa "Niebla" av Miguel de Unamuno. Jag läste t.o.m niebla 2 ggr, men jag läste dessa böcker på spanska inom min utbildning, och min spanska va inte lika bra då, som den är nu. Vet ej om den sistnämna boken finns på svenska, men de ska iaf finnas på engelska.
"La Casa Verde" skriven av Mario Vargas Llosa..och sist men inte minst måste jag ju även rekomendera Gabriel García Márquez och "Cien años de soledad"

 

[Nalle]

Vad jag gärna skulle vilja veta är hur du, forummedlem, upplever ditt förhållande till Sverige och Spanien. Har du funnit någon balans? Särskilt intressant skulle det vara att höra från personer i blandäktenskap. Påverkar detta förhållandet?
.

Jag har bott i Spanien sedan jag var tonàring... Sà det blir ett tag. Jag är van vid Spanska vanor sà idag kan Svenska vanor verka lite konstiga... men inget jag tänker pà. En del av mig är Spansk, och en del av mig är Svensk. det beror lite pà sammanhanget. Eftersom jag var sà pass ung när jag kom hit. Sà har min integration varit väldigt lätt.
Min fru är fràn Valencia och jag tror inte att det pàverkar föhàllandet.


Angàende böcker kan jag rekommendera "la Biblia de barro" av Julia Navarro. Vet inte vad den heter pà Svenska (eller om den finns översatt)

 

[uora]

Vad trevligt att det kommer så många nya tips

Jag läser fortfarande "Kvinnor på Teneriffa" - det går liite trögt. Om någon är intresserad av boken, så skicka mig ett pm med namn och adress så postar jag den når jag är klar.

 

[rinconada]

Rekommenderas Mario Vargas Llosa: La Tía Julia y el Escritor
Berättar om hur författaren träffade sin första fru, som var 10 år äldre (numera död) och deras förhållande.
Romanen har några år på nacken men absolut läsvärd. Finns även på svenska.

Hans fru (Julia) skrev då ett "svar" till boken: Lo que Varguitas no dijo
Jag har inte läst den, men nämnde den bara för den roliga (tycker jag) titelns skull...

 

[La gatita sueca]

Vad jag gärna skulle vilja veta är hur du, forummedlem, upplever ditt förhållande till Sverige och Spanien. Har du funnit någon balans? Särskilt intressant skulle det vara att höra från personer i blandäktenskap. Påverkar detta förhållandet?

Jag är 28 år och svensk, med svenska föräldrar. Sedan jag var 18 har jag umgåtts mycket med latinamerikaner och när jag var 20 år så flyttade jag till Barcelona. Jag kände mig hemma från dag 1 Jag har bott där nere i totalt ca 3,5 år, men har åkt fram och tillbaka i 7 års tid. Nu är jag tillbaka i sverige, men åker till spanien så ofta jag kan. Många spanjorer och latinamerikaner säger att jag inte verkar typisk "svensk" (om man nu kan anväda det uttrycket, för vad är egentligen typiskt svenskt?)

Jag pratar väldigt mycket, gestikulerar mycket med händer när jag pratar och tycker om att träffa nya människor. Mina svenska kompisar säger att jag var född i spanien eller latinamerika i mitt förra liv, och tycker att jag är ganska "osvensk" i mitt sätt att vara. Detta är väldigt komiskt. Men jag vet inte hur jag ska svara. Det stämmer att jag pratar mycket och gestikulerar, något som kanske inte uppfattas som "typiskt svenskt". Jag är den jag är Min sambo är från Ecuador, Latinamerka med en helt annan typ av kultur. Vi träffades i Spanien, men har aldrig haft några problem i vårt förhållande gällande kultur.

 

[AuroraBoreal]

Med risk för att jag har missat att någon redan rekommenderat dessa böcker i tidigare inlägg så vill jag lägga till:

Handbok i Spanska av Johan Falk och Yvonne Blank.
Den tar upp allt möjligt, t.ex. hälsningsuttryck, falsos amigos, mat och dryck, hur inleder man ett brev etc. Med andra ord både språk och kultur.

Sen vill jag rekommendera några skönlitterära böcker. Jag har läst dom på spanska men de finns säkert översatta till svenska också.

La Catedral del mar och La mano de fatima av Ildefonso Falcones.
Den första handlar om 1300-talets Barcelona och den andra om Andalusien på 1560-talet och framåt. Helt klart läsvärda böcker om man gillar historia.

Sen min absoluta favoritbok: "El tiempo entre costuras" av María Dueñas som handlar om en ung kvinna som flyr Madrid för Tanger